När vinden fortsätter vina
En storm sveper genom tillvaron. Inte alltid med dån, men med tillräcklig kraft för att något inom dig ska blåsa bort eller skadas. Kanske ett svek. Kanske någon som vänder bort blicken just när du som mest behöver stöd. Kanske uppdagas en verklighet du inte förstått vidden av. Plötsligt är allt förändrat, och du står kvar i efterdyningarna – med vinden fortfarande i öronen – och försöker förstå vad som egentligen hände.
När vi fastnar i efterdyningarna
Det är mänskligt att vilja förstå. Att söka mening, förklaringar, ansvar. Det blir ett sätt att försöka få fotfäste när något inom oss skakats om. Men ibland leder den strävan till att vi stannar kvar där vinden redan dragit förbi. Vi väntar på att det som blåste bort ska återvända med svar.
Men stormar förklarar sig sällan. De kommer, förändrar och lämnar. Och när vi håller fast vid det som inte längre finns kvar, förstärker vi bara känslan av att vara vilse.
Att rikta uppmärksamheten dit vinden stillnat
Inom ACT pratar man om att rikta sin uppmärksamhet – inte bort från det som gör ont, utan mot det som är verkligt här och nu. I stället för att jaga vinden, kan vi börja lyssna efter stillheten. Känna marken under fötterna, precis där vi står. Lära oss känna skillnaden mellan stormens efterklang och det som faktiskt pågår i detta ögonblick.
Det är här du kan börja välja. Inte för att det känns lätt – men för att det är möjligt.
Att släppa greppet – och hitta tillbaka till riktningen
Att släppa taget är inte att glömma eller förneka. Det är att lägga ner kampen mot det som inte kan förändras, och i stället vända sig mot det som är levande nu. Värderad riktning, som det kallas i ACT, handlar om att börja gå åt det håll som känns meningsfullt – även när det blåser.
Vinden må ha tystnat där ute. Men så länge vi håller kvar vid det som svepte bort, fortsätter den att vina inom oss. Det vi släpper är inte stormen – utan behovet av att förstå den till varje pris.
Friheten i att få vila från vinden
När vi inte längre väntar på eko från något som försvunnit, får vi syn på det som fortfarande andas. Det som står kvar, trots allt. Och där, i mötet med det som är, finns en annan sorts frihet. Inte den som kommer från att någon säger förlåt, utan från att du själv väljer att inte längre stå kvar i motvind.
Att släppa taget är att låta vinden avta – inte där ute, men här inne.
