Sanningen om världen
Inom buddhismen talas det om den första ädla sanningen: att lidande är en del av att vara människa. Sjukdom, förlust, oro och ensamhet är inte undantag, utan villkor som alla människor möter i olika skeden av livet. Smärtan är inte en defekt i tillvaron – den är ett bevis på att vi deltar i den. Att känna innebär att vi lever, att vi inte stängt av.
Att acceptera den sanningen kan kännas tungt, men det öppnar också en annan möjlighet. Smärta visar att vi vågar vara här, att vi vågar låta livet beröra oss. Här möts den buddhistiska traditionen och Acceptance and Commitment Therapy: båda pekar på vikten av att stanna upp och låta oss känna, utan att fly. När vi vågar se lidandet som en del av livet, blir vi också friare att välja hur vi vill leva.
Att våga se smärtan
Det finns en styrka i att inte förneka det som gör ont. När vi stannar i närvaro, även när det skaver, kan vi också upptäcka att smärtan bär på ett dolt vittnesmål: att vi är levande, att vi vågar leva med öppet hjärta. Det är först när vi vågar känna som vi kan erfara vad det innebär att vara människa.
Att välja riktning
Världen och andra människor kan vi aldrig kontrollera fullt ut. Men vi kan forma våra egna steg. Vi kan låta vårt sökande efter mening leda oss mot relationer, handlingar och ögonblick av närvaro. Smärta kommer att följa oss även där, men den behöver inte stoppa oss. Tvärtom kan den påminna oss om att vi faktiskt lever och att våra val spelar roll. Varje gång vi väljer i linje med våra värderingar skapar vi små fragment av sanning.
En stilla påminnelse
Om du just nu känner dig vilsen: du är inte ensam. Alla människor bär på sin del av smärtan. Alla söker, på sitt sätt, efter kärlek, mening och hemkomst i sig själva. Och kanske är det just i det sökandet – i att vi fortsätter att känna och fortsätter att gå – som vi kan börja ana sanningen om världen.